Börjar verkligen tappa livsgnistan.
Försöker vara tacksam över att jag inte har så mycket ångest eller gråter hela dagarna. Men det här suger också. 
Det är som en långdragen, seglivad, långsam tömning av all glädje, lycka och hopp som finns i min kropp. 
Känner mig mer och mer som ett skal bara. 
Vem kommer jag vara när det här är över? När är det här över?
Tänker att skrivandet kanske kan vara ett sätt få mina känslor att stanna kvar hos mig, för det känns som att de tynar bort.