eanoa.blogg.se

Imorgon är det ju fyra månader i fångenskap! Tål att firas.
Tänk att jag skulle bli här så länge. Får se om jag kommer upp i fem månader. 
I natt hade jag vansinnestankar igen. Låg och tänkte på att det jobbiga med brevskrivande är att det fungerar ungefär som Snapchat – man kan aldrig gå tillbaka och se vad man skrivit. Man kan ju fråga mottagaren så klart, men jag har ju inte riktigt möjlighet till det, plus att det hade varit konstigt. 
    Nåväl, det har i alla fall satt i gång en massa jobbiga tankar hos mig. Har ju som sagt dragit i väg en jävla massa brev till höger och vänster utan att ha fått svar på länge. Jag börjar nu fasa för att jag kanske har skrivit något opassande? Jag kan ju inte minnas att jag har gjort det, men tänk om jag har varit som i nåt form av rus och bara skrivit helt vansinniga saker som jag då tyckte var självklara? 
    Har skrivit ett sex sidor långt brev till Liv och jag kan inte minnas en enda mening. Till Anton skrev jag ett tolv sidor långt brev som jag inte heller kan komma ihåg. Vad har jag fyllt tolv sidor med för något!? 
    Jag går ju inte på någon stark medicin så jag kan ju inte ha dragit i väg ett brev under the influence av drogas så att säga. Kanske är det så att jag helt enkelt blivit galen av isoleringen.