eanoa.blogg.se

Igår fick jag träffa tanten från Röda korset igen. Minns inte vad hon heter, hon har en hemsk röst. Gäll. Gällare röst har jag aldrig någonsin hört. Men hon är snäll. 
Vi pratade om det vanliga, om mig.
Hon sa att jag skiljer mig från de andra kvinnorna här inne, att min intelligensnivå är alldeles för hög för att vara här och det är nog därför jag inte får samsittning. Jag riktigt sög i mig av vartenda ord hon sa och kände mig som en jävla king, så speciellt och smart och bättre än alla. ”Jag hör inte hemma här bland dårarna” tänkte jag, ändå är jag här. 
    När jag kom tillbaka från samtalet stod en plit med vattenvagnen utanför min dörr och såg otålig ut. Jag blev stressad och skyndade mig för att hämta min termos. Fyllde på vatten och gick in i cellen igen, insåg att jag behövde tömma soporna så jag gick ut igen, varpå jag ser hur det ligger ett termoslock ovanpå vagnen. Jag fick ju tillbaka mitt? Finns det två lock? La jag mitt lock här ute nu, igen? Jag lyfter upp det och frågar: ”Är det här mitt?” Pliten kollar på mig som att jag är dum i huvudet och säger: ”Ja det är ditt? Du tog med det ut igen?” 
    Jag skäms över hur förvirrat jag beter mig. Som att jag går på någon stark medicin fast jag inte gör det. Allt är liksom dimmigt. Hur fan ska jag kunna fungera ute i livet igen? Om jag blir så här mentalt utpumpad av att samtala med en tant om något så enkelt ämne som mig själv? 
    Jag är inte smart, jag är inte speciell. Jag är helt jävla rubbad, och det blir värre för varje dag som går här inne. Jag känner det.