Den sjuttonde oktober så var polisen på besök igen. ”Vad fan är det nu då?” Tänkte jag. De sa att åklagaren beslutat att häva häktningen. 
Jag är fri att gå. 
Fri att gå!
Förstod först inte vad de sa. Hur är det möjligt? 
Så sent som för någon dag sen försökte jag ställa in mig på en julafton samt födelsedagsfirande i häktet. Axel hade ju sagt att jag nog fick räkna med nio månader? 
Började gråta.
Sen försökte jag i rask takt samla ihop mina saker samtidigt som pliten Jonny (trovetaren) stod i dörren och pratade på som vanligt. Käften bara gick och jag lyssnade inte på ett enda ord han sa. Sen var det bråttom.
Ringde mamma. 
Helt overkligt.
Se var det bara att ta sina grejer och traska ut. Åh, så många gånger som jag undrar vad som finns bakom den där dörren vid besöksrummet, den som Axel alltid går ut genom efter våra förhör. Nu fick jag gå ut genom samma dörr. 
Lite antiklimax. Det var bara en till dörr bakom den dörren, och sen var man ute på gatan. I tofflor. I oktober. 
Fullständig panik.
Gick så fort jag bara kunde rakt över torget till biblioteket. Blicken sänkt, livrädd för att möta någon jag kände. Tack gode gud för att jag knappt känner någon i den här staden. 
Satte mig på biblioteket för att vänta på mamma. Fullkomlig overklighetskänsla. 
Öppnade min telefon som jag inte öppnat på fyra månader. Började kolla runt men insåg att jag inte orkade se allt. Så jävla nojig över att någon skulle se att jag var online och skriva. Hann i alla fall gå in på Messenger och såg att massor av folk hade skrivit. Min reaktion: raderade appen direkt utan att läsa ett skit. Sen satt jag och stirrade ner i golvet. Vågade inte se ut genom fönstret. 
    Plötsligt kom en kvinna fram och frågade om hon fick ta stolen som stod bredvid mig. ”Absolut” sa jag. Absolut fuckkking nojig var jag. Tänkte att exakt alla runt om mig var civilare som skulle komma fram och plocka in mig igen. 
Sen ringde mamma och sa att hon var framme på torget. Gick till entrén och spanade ut men såg inte till henne. Vågade inte gå ut så jag bara stod där i panik. Vet inte hur länge, men mamma måste förstått att jag inte vågade gå ut för plötsligt stod hon där. 
Mamma, min mamma. 
Svårt att beskriva hur det kändes att möta ett välbekant ansikte. En person som tycker om mig. 
Vi åkte direkt mot Svaben och skogen.