Är tillbaka från social samvaro i Svaben och har kastats in i ensamheten igen. A är fortfarande hos sina föräldrar i Düsseldorf (”Ruhr-området”, som min gamle granne Bengt skulle ha sagt) och där blir han kvar åtminstone över helgen. Ensamheten är med andra ord påtaglig. Vad gör jag då under dessa dagar? Jag läser och funderar. Funderar och läser. 
    En sak jag ganska ofta funderar över är (surprise!) mitt liv. De val jag gjort och de val jag kommer att behöva göra. För så är ju livet - fullt av ofrånkomliga val som börjar göras från barnsben och sen fortsätter att plåga en tills man dör. Nu låter jag bitter, vilket inte är min avsikt, det är fantastiskt med valmöjligheter, en lyx och en ynnest som absolut inte är lika självklar för alla på den här planeten. 
    Vi lever i den bästa av tider sägs det, idag är människan fri att forma sitt liv precis efter eget behag. Men är det verkligen den där friheten vi strävar efter - och vad gör den i så fall med oss? Ibland känns det som att friheten snarare stjälper än hjälper. Som att vi inte är kapabla eller rustade nog att bära ansvaret för våra egna liv. I stället gör den oss vilsna. Kanske till och med skadade. 
    Jag läser just nu Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles. Man kan nästan gissa sig till att den utspelar sig över hundra år bakåt i tiden. I den engelska lilla kuststaden Lyme på 1860-talet får man följa den stormiga romansen mellan Charles och Sarah och hur de kämpar mot de känslor samhället förbjuder dem att ha för varandra. 
    För visst var det svårare för en viktoriansk kvinna att bara ”följa sitt hjärta” och bryta de normer som omgav henne. Nog kunde hon förvisso göra det, men priset var högt. Då fick hon räkna med att bli stämplad som kättare eller hora, så jag kan tänka mig att det där med att följa sitt hjärta inte var så mycket att grubbla över. Man gjorde det som förväntades av en och man litade till sitt förnuft. 
    Och jag hör nu att det här låter ju varken trevligt eller på något vis eftersträvansvärt för en människa i Sverige idag, som kan välja och vraka bland partners, flera hundra under en livstid om man så vill! INGET kan hindra en. Men innebär den friheten verkligen bara guld och gröna skogar? 
    En vän berättade nyligen om en bekant till henne som hade en öppen relation. Det gick tydligen inte gick så bra. Som jag förstod det så låg hennes kille runt en hel del med andra tjejer vilket hade börjat tära på henne - föga förvånande, tänkte jag, men jag uttryckte mig givetvis inte på det viset, för jag vill ju inte vara den där konservativa muttergubben som ruskar på huvudet åt ”dagens galenskaper”. Jag vill ju tro att det kan fungera. Det vore fantastiskt om det gjorde det. 
    Men jag tror dessvärre inte att det är så enkelt för oss stackars satar till människor som vill så mycket med våra liv, som drömmer stort men dessvärre verkar ha svårt att se våra egna begränsningar. Jag tror inte att vi klarar av att vara kapten över egen skuta. Jag tror att vi behöver vissa regler och rättesnören för att inte fullständigt balla ur. 
    Jag behöver det i alla fall. Jag har fått erfara, gång på gång, hur min bristande impulskontroll och mitt tveksamma omdöme ställer till det en del för mig i den här frihetens värld. Så många dåliga val jag gjort och vad jag ställt till det för mig själv. Tänk om jag hade varit en viktoriansk kvinna strängt hållen av regler och äktenskap! Vad jag hade besparat mig själv mycket lidande. 
Sen vet jag dock med mig att dessa självförvållade olyckor inte sällan har lärt mig något och på sätt och vis faktiskt format mig till den jag är idag. Men - är den jag är idag verkligen den bästa versionen av mig själv? Det kommer jag dessvärre aldrig få veta. Vad jag däremot vet är att gjort är gjort. Och det kan aldrig göras ogjort.