Dryckesbrodern
Kategori: Allmänt
Jag är ofta ute och promenerar, gärna i en stor park som ligger nära mig. Några andra som gillar att hänga i den där parkerna är dryckesbröderna (suputerna, alkisarna, a-lagarna), det finns många benämningar, men något alla tycks ha gemensamt är (enligt mig) förmågan att få en ölburk att räcka i flera, flera timmar.
När jag passerar dem så får jag ofta nåt infall att jag ska slå mig ner tillsammans med dem och snacka lite. Jag vill veta vad de pratar om hela dagarna. Var sover de? Vad tänker de på? Hur kan ölen räcka så länge?
Alkisar finns överallt, oavsett storlek på stad. Till och med i Edsbyn drar de runt! Jag stötte på en för några veckor sen när jag var i byn och hälsade på. Det var en lördag morgon klockan nio, jag var på ICA. I kön framför mig såg jag en karl som såg ostadig ut. Med tanke på att klockan var nio en lördag och han var arbetsklädd så hade jag inte en tanke på att han var onykter. Snarare sviterna av en stroke, tänkte jag.
När jag handlat klart och börjar knata Långgatan upp så såg jag honom en bit framför mig, vinglandes, och nu var det ingen tvekan om att han var kalasfull. Han zick-zackade trottoaren fram och var supernära att ramla rakt ut i gatan framför en bil. Kände att jag var tvungen att göra något men tyckte också det var lite olustigt att gå fram till en karl som är så plakat. Ringde min bror för att rådgöra, och i samma stund raglade gubben ihop på marken.
Sprang dit och frågade hur det gick. Han svarade självsäkert: ”Jag är full.” Inga konstigheter eller förklaringar. Love it.
Jag sa: ”Vad ska du ut och ränna på byn för en lördag morgon om du är så jävla full?”
Han: ”Självförtroendet…. Var lite för bra.”
Fick upp honom till sittandes, erbjöd mig att hjälpa honom hem men det vägrade han. Innan jag gick därifrån sa han: ”Du… är du kristen?”
Jag: ”Nej.”
Han: ”Jag hade en fru en gång…. Hon var kristen.”
När jag lämnat honom och traskat ungefär 25 meter längre upp på gatan så kommer ännu en behövande människa springandes. Han kunde knappt engelska och behövde hjälp med att tanka sitt kontantkort, vilket jag givetvis hjälpte honom med.
Väl hemma var jag helt uppspelt och kände mig så jävla bra! Jag kände mig som Jesus under hans vandring mot Jeriko när han botar en blind, jag var en hjälpare! Men efter ett tag började jag fundera kring vad som egentligen gjorde mig så upprymd - var det en genuin glädje över att ha hjälpt en annan människa, eller kände jag mig så upprymd för att det kändes skönt för mig att hjälpa någon annan?
Och återigen så fastnar jag i den där satans komplexiteten med altruism. Varför kan inga av de goda gärningar jag gör kännas genuina? Usch, jag blir äcklad av mig själv.
Sen försöker jag tänka på just komplexiteten, att jag kanske inte ska lägga så stor vikt vid avsikten, för det gör ju knappast den som blev hjälpt. Den blev nog bara glad över att någon hjälpte, och det borde jag också kunna glädjas åt.
