eanoa.blogg.se

En av mina absolut jobbigaste tankar (och därför svårast att undvika) är att jag är en ond människa, eller åtminstone att det finns något väldigt mörkt och ont inom mig. Låter ju fruktansvärt deppigt och mörkt när jag skriver ut det på det här viset men så är det. Detta är givetvis ingen tanke som går och plågar mig dygnets alla timmar, ibland kan det gå lång tid mellan varven. Men den finns där. Och den senaste tiden har den gjort sig påmind alltför ofta och det får mig att ifrågasätta mitt eget tänkande och handlande.

    Jag kommer att resa upp till Svaben i övermorgon för att stanna över midsommar och jag har i och med det erbjudit mig att ta hand om min brorsdotter under den tiden. Till saken hör att hon ska bli omplacerad hos en ny fosterfamilj och det här är väldigt jobbigt för henne. Jag tänkte då att det kan vara bra för henne att få vara på en plats hon känner sig trygg på och med en person hon känner sig trygg med. Fint av mig va? Det kan man tro, men i natt började jag fråga mig själv: för vem gör jag detta egentligen? Gör jag det av kärlek och omtanke till min brorsdotter, eller gör jag det för min egen vinnings skull för att jag ska känna mig mindre ensam och ha roligare med henne som sällskap under denna vistelse? Kan det vara lite av båda? Och är det fel i så fall? 

   När jag i natt låg och funderade kring det här så kom jag att tänka på en text som ger uttryck åt dessa tankar och det gjorde mig även lite lugnare i att jag kanske inte behöver ha en så onyanserad syn på det. För det kanske inte finns något givet svar huruvida min handling är självisk och att jag därför är ond eller om den är altruistisk och att jag således är god. Texten beskriver i alla fall en anekdot, där Abraham Lincoln och hans följeslagare sitter i ett hästdraget fordon och diskuterar godhet, varpå de hör hur några griskultingar är i fara och Lincoln stannar vagnen för att rädda dem. Då säger hans följeslagare: "Now Abe, where does selfishness come in to this little episode?" Lincoln svarar: "Why, bless your soul, Ed, that was the very essence of selfishness. I would have no peace of mind all day had I gone on and left that suffering sow worrying over those pigs" Lincoln menar att detta var en självcentrerad handling där han snarare räddade sitt eget välbefinnande. Detta illustrerar alltså hur goda handlingar kan drivas av själviska själ och således hur komplex altruismen faktiskt är.

    Hur kunde detta då lugna mig? Jo, för att jag började tänka att även om Lincoln räddade dem för att han (själviskt nog) skulle slippa ligga vaken om natten och tänka på dessa stackars kultingar så bevisar ju detta att han, oavsett om handlingen är självisk eller inte, har ett samvete. Annars hade han ju gått och lagt sig utan en tanke på griskultingarna. Och jag har ju ett samvete. Ibland känner jag till och med att jag har för mycket samvete, jag kan må fruktansvärt dåligt i andras ställe och tar ofta på mig skuld för något jag kanske inte borde känna så mycket skuld över. Då kan jag väl inte vara ond? Men ändå så ligger tanken där och gror i mitt medvetande.

    När mamma var gravid med mig så sa min farmor (som var bipolär och hörde diverse röster) till henne att hon väntade djävulens barn, och det där har GIVETVIS följt med mig under alla dessa år. Farmors profetia. Så jävla dumt, haha. Men ibland när A säger till mig: "Du är en så godhjärtad människa, du har verkligen ett stort hjärta" så tänker jag att herregud, jag har ju bara lurat honom, precis som jag har lurat alla andra i min närhet. Så försöker jag lugna mig med att jag älskar ju honom, på riktigt. Och jag älskar min familj och vänner, på riktigt. Och jag älskar ju djur och förbarmar mig för dem på ett, enligt mig nästan osunt sätt. Alltså kan jag inte vara ondskefull. Sen minns jag att jag läst någonstans att Hitler var en stor djurvän och då känns det plötsligt inte så betryggande och bra längre.

 

Ja, det är en galen människa som sitter och författar detta inlägg, om det är någon slutsats man kan dra av ovan resonemang så är det åtminstone det, spritt språngande galen är jag. SKICKA HJÄLP!