2023-07-31
Kategori: Allmänt
Fick precis veta att jag har förhör imorgon kl 14,00. Vill inte. Orkar inte. Kan jag inte bara få bli lämnad ifred? Nu sitter jag här med skakningar i hela kroppen, precis som de första dagarna i arresten. Hemskt hur kroppen kan reagera på stress, ångest eller jobbiga besked. Här inne har jag verkligen fått uppleva hur snabbt ångesten kommer och hur det känns när den sprider sig i kroppen. Jag blir varm (på ett obehagligt sätt) och kan känna hur ångesten rör sig som en våg från magen och uppåt till huvudet.
2023-07-31
Bröt precis ihop totalt. 2 plitar fick trösta mig. Jag orkar inte mer av detta. Det känns som att för varje gång jag försöker vara polisen till lags och hjälpa dem så krymper mina chanser att komma härifrån. Det kan inte vara normalt med så här många förhör, hur många kan det vara nu? Över tio? Börjar få känslan av att de står stilla i sin utredning och att de då pressar pressar pressar ur mig så mycket information de kan trots att vi gått igenom samma saker hundra gånger.
2023-07-31
Vet inte vad jag ska säga. Har lugnat mig (tog en Atarax) så jag har inte samma panik som innan. Nu känner jag mig mest bara nere. Otroligt nere. Jag måste försöka se det för vad det är, ett förhör, inget mer. Vissa dagar är värre än andra och idag krävdes nästan ingenting för att jag skulle balla ur totalt. Blir besviken på mig själv som är så vek men kan inte hjälpa det idag. Önskar att jag hade en hund här att hålla om. En sån liten hund som Mandelmanns har. "Råttahund" säger de men finns det verkligen en ras som heter så eller är det bara något de säger för att den jagar sorkar? Hade jag haft en telefon så hade jag googlat detta men det går ju inte. Får kolla i biblioteket sen efter en bok om hundar.
2023-07-31
Tror 29an (killen i cellen bredvid) har rättegång imorgon. Tyckte jag hörde en plit fråga honom om han ville ha på sig grönkläderna eller om han ville ha sina egna. Det måste väl betyda rättegång? Även om det ska bli skönt att bli av med honom så känns det samtidigt lite vemodigt. Medan personer har kommit och gått i cell 27 har jag och 29an kilat stadigt sen start. Har känts lite tryggt och mindre ensamt att man inte är den enda som sitter länge. Idag kom Majsan tillbaka från sins semester också, hon måste haft fyra veckor minst. När hon såg mig sa hon: "Nej men är du fortfarande kvar? Det trodde jag inte!" Så jävla deppigt. Fan vad man inte vill bli en av de där gamla häktesrävarna som kan namnet på alla plitar och utvecklar någon sorts jargong med, "institutionaliserad" som prästen så fint berättade om sist vi sågs. Hon satt och predikade om hur man sagta men säkert bryts ner här inne. Muntert värre. Inte konstigt att jag bröt ihop idag - MEN! Vi institutionaliserade har en lösning på problemet och det stavas piller. Så länge det finns piller som bränsle så kan det här lilla hamsterhjulet snurra på i all evighet. Varje dag exakt likadan här i häktet.
